Tema

Grønlandskrisen og statsministermødet på Hamar september 1931

Grønlandskrisen og statsministermøtet på Hamar september 1931

Grönlandskrisen och statsministermötet i Hamar, september 1931

Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinneq 1931-milu septembarimi Hamar-imi ministeriunerit ataatsimiinnerat

Historien om, hvordan nationalistiske norske fangstmænd okkuperede en del af Østgrønland og fik gjort annekteringen til regeringens politik. Danmark indbragte sagen for Den Internationale Domstol i Haag, hvor Norge tabte på samtlige punkter.
Historien om hvordan nasjonalistiske norske fangstmenn okkuperte en del av Østgrønland, og fikk annekteringen gjort til regjeringens politikk. Danmark brakte saken inn for Den internasjonale domstolen i Haag der Norge tapte på alle punkter.
Berättelsen om hur nationalistiska norska fångstmän ockuperade en del av Östgrönland och fick annekteringen upphöjd till regeringspolitik. Danmark förde ärendet vidare till Internationella domstolen i Haag, där Norge förlorade alla målets punkter.
Norge-miut piniartut inuiaqatigiissutsiminnik pingaartitsivallaartut Tunup ilaanik tigusarinninnerisa qanoq naalakkersuisut politikkiattut saqqummiunnera. Tamanna Danmark-ip Haag-imi Nunat Tamat Eqqartuussiviannut suliassanngortippaat, tassanilu Norge immikkoortutigut tamatigut ajorsarluni.
DA
NO
SV
KL

Af Tore Helseth, professor i film- og fjernsynsvidenskab, Høgskolen i Lillehammer

Denne artikel er en del af temaet 'Kampen om Østgrønland' og kan læses på dansk, norsk, svensk og grønlandsk. Temaet er en del af 'Norden på film', et samarbejde mellem skandinaviske filminstitutter.

Søndag den 6. september 1931 kom statsministrene fra Danmark, Sverige og Norge til Hamar for at deltage i et folkemøde på Domkirkeodden. Stedet var i sig selv symboltungt. Domkirken, som i sin tid lå her, blev lagt i ruiner under Den Nordiske Syvårskrig mellem Danmark-Norge og Sverige (1563-70), da svenskerne i 1567 besatte store dele af Østlandet og brændte flere norske byer ned – blandt andet Hamar, hvor også domkirken brændte ned. Den blev aldrig genopført. Stedet er siden blevet et populært friluftsområde for Hamars befolkning, og et sted hvor der gerne afholdes folkefester og -møder. Nu var det igen blevet åsted for en konflikt mellem nordiske lande.

Tusindvis af mennesker havde fundet vej dertil den søndag for at høre, hvad Carl Gustaf Ekman (S), Thorvald Stauning (DK) og Peder Kolstad (N) havde at sige om tingenes tilstand og om forholdet mellem de nordiske lande. Det var Oplandenes Presseforening med avismand og politiker Erling Bühring-Dehli i spidsen, der havde taget initiativ til mødet. Det var også ham, som bød de tre statsministre velkommen. 

Se reportagefilmen fra de skandinaviske statsministres historiske møde i Hamar 1931. Filmen har svenske mellemtekster og valgfri undertekster på originalsprog. Læs mere om filmen her. 

De store økonomiske problemer, som depressionen også havde skabt for de nordiske lande, var et vigtigt bagtæppe for mødet, men også for at diskutere, hvad de tre lande kunne gøre i fællesskab i denne vanskelige situation. Mødet fik bred dækning i norske, danske og svenske aviser – og ikke mindst i Hamar Arbeiderblad (HA), hvor statsministrenes taler blev ordret gengivet og kommenteret. Talerne blev filmet og ifølge HA også ‘sendt i hele Skandinavien’. Interessen var med andre ord kæmpestor og mediedækningen så bred, at vi her kan tale om en ‘mediebegivenhed’. 

Filmen er også et interessant eksempel på en meget tidlig filmreportage med synkron lyd. Ugerevyer og nyhedsfilm på denne tid var ellers normalt stumme. Læs mere om medieringen af statsministermødet i Lars-Martin Sørensens artikel.

GRØNLANDSSAGEN

At interessen var stor, kan ikke undre nogen. Bare to måneder forinden, den 10. juli, havde den norske regering foretaget statsretslig annektering (okkupation) af Østgrønland. Op gennem 1920’erne havde der været en rivalisering mellem Danmark og Norge om Grønland – men alligevel, hvordan kunne det komme så vidt som til en okkupation?

For at kunne forstå det må vi gå tilbage til den dansk-norske union, unionsopløsningen i 1814 og de nationale ‘traumer’, som kan siges at være knyttet til omstændighederne bag den. Det var en udbredt opfattelse, at Norge var blevet uretfærdigt behandlet i dette opgør. Ikke mindst var den danske annektering af Island, Færøerne og Grønland, som havde været en del af det såkaldte Norgesvældet, siden de blev koloniseret af norske søfolk i middelalderen, et ømt punkt i den norske, nationale bevidsthed. Men der var også økonomiske motiver for den dansk-norske konflikt, som udviklede sig op gennem 1920’erne. 

Østgrønland havde traditionelt været et område for norsk sælfangst. Norge havde officielt ikke haft nogen indvendinger mod dansk suverænitet i Grønland, så længe de norske erhvervsinteresser blev tilgodeset. Dette ændrede sig imidlertid, da danskerne nu ville lukke kystområderne for udenlandske skibe. 

Udelukkelsen af norske fangstruter fra Østgrønland skabte en stærk anti-dansk stemning i Norge og dannede grobund for etableringen af egne nationalistisk orienterede organisationer, som havde norsk suverænitet over Østgrønland som sit hovedmål. Her stod Norges Grønlandslag centralt – en organisation, som ifølge historikeren Odd-Bjørn Fure var "domineret af personer med en antiparlamentarisk og højre-autoritær orientering." (Fure 1996:125). I mange sammenhænge blev de nationale motiver nu lige så vigtige som de økonomiske – ja, måske endda vigtigere. Da de to lande indledte forhandlinger om fangstrettighederne i 1923, var Norge for eksempel ikke længere villig til at anerkende dansk suverænitet over Østgrønland, selv om de norske erhvervsinteresser blev tilgodeset. Indtil videre blev man i 1924 enige om en aftale, som skulle sikre begge parter samme rettigheder til erhvervsdrift. (Fure 1996:121).  

Generelt var der en øget interesse for den erhvervsmæssige betydning af områderne i Arktis i 1920’erne – hvilket medførte, at de gradvist blev opdelt og underlagt de nationer, som grænsede op til dette enorme område. Svalbard blev for eksempel underlagt norsk overhøjhed i 1920 via Svalbardtraktaten, og i 1929 annekterede Norge øen Jan Mayen i Norskehavet nord for Island. Også i Antarktis fremsatte Norge territoriale krav, primært på grund af den industrielle hvalfangst, hvor Norge var en stor aktør. Det var Grønlandssagen også en del af. Her finder vi en interessant parallel til nutidens situation, hvor klimaforandringerne har gjort Arktis stadig mere tilgængeligt og dermed øget områdets strategiske og økonomiske betydning. 

Den voksende arktiske aktivitet førte til etableringen af nye kontorer og institutioner for at håndtere mængden af offentlige sager, som blev udløst i den forbindelse. Udenrigsministeriet fik et nyt arktisk/antarktisk kontor, og i 1928 besluttede Stortinget at etablere Norges Svalbard- og Ishavsundersøkelser (NSIU) samt Norges Svalbard- og Ishavsråd (Ishavsrådet). Disse nye institutioner blev i mange tilfælde indtaget af personer med nære forbindelser til Norges Grønlandslag. Arbejdet i NSIU fik hurtigt et aktivistisk præg for at fremme norske interesser i Østgrønland. Strategien var at underbygge norske suverænitetskrav gennem en aktiv tilstedeværelse, omfattende erhvervsvirksomhed og en betydelig videnskabelig indsats. 

Danmarks svar på optrapningen af de norske aktiviteter var en omfattende styrkelse af landets egen tilstedeværelse gennem tilsvarende ekspeditioner. Konflikten eskalerede, da en dansk ekspeditionsleder blev tildelt politimyndigheden over hele området. Norge svarede igen ved at gøre det samme. I det norske Storting drøftede udenrigskomitéen den tilspidsede situation i marts 1931. Her var der tværpolitisk enighed om at søge kompromisser gennem fortsatte forhandlinger for at undgå, at sagen måtte indbringes for Den internationale Domstol i Haag. I maj 1931 fik Norge et regeringsskifte med Bondepartiets Peder Kolstad som ny statsminister. Kolstad videreførte forhandlingslinjen, men modsætningerne viste sig at være uoverkommelige, og regeringen måtte til sidst gå med til at løse konflikten ved domstolen i Haag, hvilket Stortinget gav sin tilslutning til på et lukket Stortingsmøde den 24. juni 1931. (Fure 1996:130)

Mens det stod på, var der en omfattende udenomsparlamentarisk aktivitet i indsatsen for en norsk annektering af Østgrønland. Ledelsen i Norges Grønlandslag stod her centralt sammen med ledelsen i Ishavsrådet (NSIU), som nu arbejdede for en privat okkupation af Østgrønland. Denne okkupations-vilje var stik imod den forhandlingslinje, som regeringen var gået ind for, og som havde opnået fuld tilslutning i Stortinget på mødet den 24. juni. 

Lederen af Ishavsrådet, Gustav Smedal, tog nu sagen i egen hånd. Samme dag, som Stortinget havde bekræftet forhandlingslinjen, telegraferede han til fangstmanden Hallvard Devold, som selv var Grønlands-aktivist og netop befandt sig i Grønland. Han blev nu bedt om at foretage en privat okkupation af Østgrønland. Klokken 5 om eftermiddagen den 27. juni var okkupationen en realitet, det norske flag blev hejst, og området fik navnet Eirik Raudes Land. Devold havde samtidig berettet om okkupationen til de største Oslo-aviser, som bragte nyheden den 29. juni.

Klokken 5 om eftermiddagen den 27. juni var okkupationen en realitet, det norske flag blev hejst, og området fik navnet Eirik Raudes Land.

- Tore Helseth

 
Regeringen havde været indstillet på at fortsætte den forhandlingslinje, som både statsministeren og udenrigsministeren støttede op om, men der skulle have været en vis intern splittelse i synet på forhandlinger versus en statsretslig annektering. Den borgerlige presse indledte nu en kampagne for at få regeringen til at godkende okkupationen, hvilket arbejderpressen tog kraftig afstand fra. Grønlands-aktivisterne mobiliserede på deres side alt, hvad de havde af støtter i det politiske miljø. Presset på regeringen steg: En samlet folkeretslig ekspertise, som anbefalede annektering, en omfattende organisations- og agitationsvirksomhed fra Grønlands-aktivisterne og en stærk nationalistisk stemningsbølge, som resulterede i, at regeringen gav sig den 10. juli og enstemmigt besluttede at gå med til en statsretslig annektering (...). (Fure 1996:130f). Dagen efter lagde den danske regering sag an mod Norge ved Den Internationale Domstol i Haag.

FOLKEMØDET PÅ DOMKIRKEODDEN

Sådan lå landet, da de tre statsministre mødtes på Hamar. Mærkeligt nok nævner Hamar Arbeiderblad ikke Grønlandssagen som baggrund for dette usædvanlige møde, men skriver derimod: "Mødet er ikke kommet i stand for at drøfte storpolitikkens problemer, men mødet har alligevel betydning. Det understreger det gode forhold mellem tre nabofolk." Alle forstod nok alligevel, hvad avisen hentydede til, da den fortsatte: "Vi for vores part synes, at det er særligt velgørende at se, at den danske statsminister kommer til folkemøde i Norge netop nu." (HA 6.9.1931, s.1). Hvad var det så, statsministrene havde på hjerte, som de ønskede at formidle i denne situation? 

Den svenske statsminister Carl Gustaf Ekman er første mand på talerstolen. Hans tale blev kun gengivet kort i Hamar Arbeiderblad og virker til at have været af en ret generel karakter. Han beskriver den vanskelige økonomiske situation, de nordiske lande står overfor, giver eksempler på det skandinaviske samarbejde, og hvad man har opnået med det. 

Se filmen

Se reportagefilmen fra mødet i Hamar 1931.

Med Thorvald Stauning var det anderledes. Mandag den 7. september havde Hamar Arbeiderblad hentet de store typer frem på forsiden med følgende overskrift: "Sensationel Stauning-tale på Domkirkeodden". Talen er gengivet i sin helhed i avisen. Det sensationelle består i Staunings omtale af Grønlandssagen, men den danske statsminister talte også varmt om de nordiske folks samarbejde, og hvad man havde opnået med det. Men hen imod slutningen af talen tager han bladet fra munden: 

"Jeg finder det beskæmmende for de nordiske folk, at Norge og Danmark ikke enedes om i al stilhed at søge voldgiftens vej med det tvistemål, der var kommet til at foreligge. I Danmark var der villighed til dette skridt, endskønt den danske principielle opfattelse måtte være den, at der ikke var nogen sag at føre frem til voldgift. (...) Men det danske folk ønsker ikke at tiltvinge sig samarbejdet for enhver pris. Hvis det norske folk kan undvære samarbejdet, kan det danske også gøre det, men vi føler os overbeviste om, at der vil opstå situationer, hvor man vil fortryde, at slægtleds arbejde for at skabe forståelse mellem to folk blev lagt øde – hensigtsløst og ubegrundet."

Hamar Arbeiderblad slutter: "Talen blev for øvrigt modtaget med et stort bifald og efterfulgt af ‘Der er et yndigt land’."  

Den norske statsminister Peder Kolstad afslutter folkemødet. Hamar Arbeiderblad gengiver talen tirsdag den 8. september under overskriften "Statsminister Kolstad svarer Stauning igen. Mener at Grønlandsaffæren var et tegn på norsk kulturel modenhed." Kolstad bruger unionsopløsningen i 1905 som kontekst for sin tale: "Opgøret har ikke efterladt sig giftstoffer i nogen af landene. Svenskere og nordmænd står i dag frie over for hinanden. Gør danskere og nordmænd det samme? Jeg betænker mig ikke på at svare: Nej!" Unionsopgøret i 1814 står ifølge Kolstad i vejen for det –især tabet af landområderne i Vesterhavet, som Norge mistede i dette opgør. Kolstad kalder det et norsk kompleks og henviser faktisk til psykoanalysen for at forklare Norges handlemåde i Grønlandssagen. "Men", lover han, "vi skal befries fra vores komplekser via domstolen i Haag:

Efter Haag bliver vi lige så frie over for danskerne, som vi efter 1905 har været frie over for svenskerne. Det bliver vi, fordi vi ved det fredelige opgør i Haag bliver befriet fra komplekset." Haag-processen bliver – for at holde os til tidens mest aktuelle udtryksform – historiens første tilfælde af national psykoanalyse – ligesom det, som skete i 1905, altså var historiens første ublodige revolution.

Svenskere og nordmænd står i dag frie over for hinanden. Gør danskere og nordmænd det samme? Jeg betænker mig ikke på at svare: Nej!"

- Peder Kolstad, norsk statsminister

At Norge i disse tilfælde har valgt forhandlingens vej, bruger han som eksempel på det, han betegner som norsk ‘kulturel modenhed’. Talen blev ifølge Hamar Arbeiderblad "modtaget med et stort bifald og efterfulgt af ‘Ja, vi elsker’."

Man kan virkelig godt sætte spørgsmålstegn ved graden af norsk "kulturel modenhed" i det her tilfælde. I juli 1931 havde Norge og Danmark jo været enige om at indbringe sagen for domstolen i Haag. Alligevel anerkendte Kolstads regering den private okkupation. Ishavsrådet opgav heller ikke kampen, men fortsatte sit arbejde og fik finansiering til flere videnskabelige Grønlandsekspeditioner i både 1931 og 1932. Alt sammen for at styrke Norges position ved de pågående drøftelser i Haag.  

DOMMEN

Den 5. april 1933 faldt dommen i Haag. Norge tabte på samtlige punkter. En måned tidligere var Kolstads bondeparti-regering trådt tilbage – dog ikke på grund af Grønlandssagen – og venstremanden Johan Ludwig Mowinckel havde taget over som statsminister. Han havde hele tiden været modstander af okkupationen og tog nu et opgør med det, der var sket. Den 3. juli 1933 blev udenrigskomitéens indstilling vedrørende Grønlandssagen behandlet i Stortinget. Den var yderst kritisk – ikke mindst over for Ishavsrådets rolle, men også over for folkerets-eksperterne, de juridisk sagkyndige og delegationen, som havde ført sagen for Norge i Haag. Men vigtigst af alt var komitéens opgør med de ikke-konstitutionelle tendenser, som sagen havde bragt frem i lyset: "Komitéen har fundet det afgørende vigtigt at gøre sit yderste for, at det, man har oplevet i disse år, aldrig kommer til at gentage sig. Det skal helt udelukkes, at vigtige afgørelser rives ud af de ansvarlige myndigheders hænder, at løs agitation træder i stedet for rolige overvejelser og saglige drøftelser, og at der handles bag Stortingets ryg." (gengivet i Fure 1996:131). Indstillingen blev vedtaget med 114 mod 29 stemmer. 

KILDER:

Drivenes, Einar-Arne (2004) Ishavsimperialisme. I: Norsk polarhistorie 2 - Vitenskapene. Oslo: Gyldendal.

Fure, Odd-Bjørn (1996) Mellomkrigstid 1920-1940. Norsk utenrikspolitikks historie. B. 3. Oslo: Universitetsforlaget.

Furre, Berge (1993) Norsk historie 1905-1990. Vårt hundreår. Det norske samlaget.

Hamar Arbeiderblad, 5.-10. september 1931 (https://www.nb.no/search?mediatype=aviser)

 


Tore Helseth | 29. august 2024

Av Tore Helseth, professor i film og fjernsynsvitenskap, Høgskolen i Lillehammer 

Denne artikkelen er en del av temaet 'Kampen om Øst-Grønland' og kan leses på dansk, norsk, svensk og grønlandsk. Temaet er en del av 'Norden på film', et samarbeid mellom skandinaviske filminstitutter.

Søndag 6. september 1931 kom statsministrene fra Danmark, Sverige og Norge til Hamar for å delta på et folkemøte på Domkirkeodden. Stedet var i seg selv symboltungt. Domkirken som i sin tid lå her ble lagt i ruiner under Den nordiske syvårskrigen mellom Danmark-Norge og Sverige (1563-70), da svenskene i 1567 besatte store deler av Østlandet og brente flere norske byer, blant annet Hamar, hvor også Domkirken brant ned. Den ble aldri gjenoppbygd. Stedet har siden blitt et yndet friluftsområde for Hamars befolkning og et sted hvor folkefester og -møter gjerne finner sted. Nå var det igjen åsted for en konflikt mellom nordiske land.

Tusenvis av mennesker hadde funnet veien hit denne søndagen for å lytte til hva Carl Gustav Ekman (S), Thorvald Stauning (DK) og Peder Kolstad (N) hadde å si om tingenes tilstand og om forholdet de nordiske land imellom. Det var Oplandenes Presseforening, med avismannen og politikeren Erling Bühring-Dehli i spissen, som hadde tatt initiativet til møtet. Det var også han som ønsket de tre statsministre velkommen. 

Se reportasjefilmen fra det historiske møtet mellom de skandinaviske statsministrene på Hamar i 1931. Filmen har svenske mellomtekster og valgfrie undertekster på originalspråket. Les mer om filmen her. 

De store økonomiske problemene depresjonen hadde skapt også for de nordiske land var et viktig bakteppe for møtet, men også å diskutere hva de tre landene kunne gjøre i fellesskap i denne vanskelige situasjonen. Dette fikk bred dekning i norske, danske og svenske aviser, og ikke minst i Hamar Arbeiderblad (HA), hvor statsministrenes taler ble ordrett gjengitt og kommentert. Talene ble filmet og ifølge HA også ‘kringkastet over Skandinavia’. Interessen var med andre ord stor, og mediedekningen så bred, at vi her kan snakke om en ‘mediebegivenhet’. 

Filmen er også et interessant eksempel på en svært tidlig filmreportasje med synkron lyd. Ukerevyer og nyhetsfilmer på denne tiden var ellers vanligvis stumme. Les mer om medieringen av statsministermøtet i Lars-Martin Sørensens artikkel

Grønlandssaken

At interessen var stor, er ikke å undres over. Bare snaue to måneder tidligere, den 10. juli, hadde den norske regjering gått til statsrettslig anneksjon (okkupasjon) av Øst-Grønland. Gjennom hele 1920-tallet hadde det vært en rivalisering mellom Danmark og Norge på Grønland, men likevel, hvordan kunne det komme så langt som til en okkupasjon?

For å forstå dette må vi tilbake til den dansk-norske unionen, unionsoppløsningen i 1814 og de nasjonale ‘traumene’ som kan sies å være knyttet til vilkårene for denne. Det var en utbredt oppfatning at det var gjort urett mot Norge i dette oppgjøret. Ikke minst var den danske annekteringen av Island, Færøyene og Grønland, som hadde vært en del av det såkalte Norgesveldet siden de ble kolonisert av norske sjøfolk i middelalderen, et sårt punkt i den norske, nasjonale bevissthet. Men det var også økonomiske motiver for den dansk-norske konflikten som utviklet seg utover på 1920-tallet. 

Øst-Grønland hadde tradisjonelt vært et område for norsk selfangst. Norge hadde offisielt ikke hatt noen innvendinger mot dansk suverenitet på Grønland, så lenge norske næringsinteresser ble ivaretatt. Dette endret seg imidlertid når danskene nå ville stenge kystområdene for utenlandske skip. 

Utestengingen av norske fangstskuter fra Øst-Grønland skapte en sterk anti-dansk stemning i Norge og ga grobunn for etableringen av egne nasjonalistisk orienterte organisasjoner som hadde norsk suverenitet over Øst-Grønland som sitt siktemål. Norges Grønlandslag stod her sentralt, - en organisasjon som ifølge historikeren Odd-Bjørn Fure var "dominert av personer med en antiparlamentarisk og høyreautoritær orientering." (Fure 1996: 125). I mange sammenhenger ble de nasjonale motivene nå like viktige som de økonomiske, ja kanskje viktigere. Da de to landene innledet forhandlinger om fangstrettighetene i 1923 var eksempelvis Norge ikke lenger villig til å anerkjenne danske suverenitet over Øst-Grønland selv om norske næringsinteresser der ble ivaretatt. Inntil videre ble man i 1924 enige om en avtale som sikret begge parter lik rett til næringsdrift. (Fure 1996:121).  

Generelt var det en økt interesse for den næringsmessige betydningen av områdene i Arktis på 1920-tallet, noe som førte til at disse etter hvert ble oppdelt og underlagt de nasjonene som grenset til dette enorme området. Svalbard ble eksempelvis underlagt norsk overhøyhet i 1920 gjennom Svalbardtraktaten og i 1929 annekterte Norge øya Jan Mayen i Norskehavet nord for Island. Også i Antarktis fremmet Norge territoriale krav, primært på grunn av den industrielle hvalfangsten, der Norge var en stor aktør. Grønlandssaken var også en del av dette. Her finner vi en interessant parallell i dagens situasjon, hvor klimaforandringene har gjort Arktis stadig mer tilgjengelig og dermed økt områdets strategiske og økonomiske betydning. 

Den økte arktiske aktiviteten førte til etableringer av nye kontorer og institusjoner for å håndtere den offentlige saksmengden som dette medførte. Utenriksdepartementet fikk et nytt arktisk/antarktisk kontor og i 1928 besluttet Stortinget å etablere Norges Svalbard- og Ishavsundersøkelser (NSIU) samt Norges Svalbard- og Ishavsråd (Ishavsrådet). Disse nye institusjonene ble i mange tilfeller befolket av personer med nære forbindelser til Norges Grønlandslag. Virksomheten i NISU fikk raskt et aktivistisk preg for fremme av norske interesser på Øst-Grønland. Strategien var å underbygge norske suverenitetskrav gjennom aktiv tilstedeværelse, omfattende næringsvirksomhet og en betydelig vitenskapelig innsats. 

Danmarks svar på denne opptrappingen av norsk aktivitet var en omfattende styrking av egen tilstedeværelse gjennom tilsvarende ekspedisjoner. Konflikten eskalerte da en dansk ekspedisjonsleder ble tildelt politimyndighet over hele området. Norge svarte med å gjøre det samme. I det norske Stortinget drøftet utenrikskomiteen den tilspissede situasjonen i mars 1931. Her var det tverrpolitisk enighet om å søke kompromisser gjennom fortsatte forhandlinger, for å unngå at saken måtte bringes inn for Den internasjonale domstolen i Haag. I mai 1931 fikk Norge et regjeringsskifte med Bondepartiets Peder Kolstad som ny statsminister. Kolstad videreførte forhandlingslinjen, men motsetningene viste seg uoverkommelige og regjeringen måtte til slutt gå med på å løse konflikten ved domstolen i Haag, noe Stortinget ga sin tilslutning til i et lukket stortingsmøte 24. juni, 1931. (Fure 1996: 130)

Mens dette skjedde, var det en omfattende utenomparlamentarisk aktivitet for å få til en norsk anneksjon av Øst-Grønland. Ledelsen i Norges Grønlandslag stod her sentralt sammen med ledelsen i Ishavsrådet (NSIU), som nå arbeidet for en privat okkupasjon av Øst-Grønland. Denne okkupasjonsviljen var stikk i strid med den forhandlingslinjen regjeringen hadde gått inn for og som hadde fått full tilslutning i Stortinget i møtet 24. juni. 

Lederen for Ishavsrådet, Gustav Smedal, tok nå saken i egne hender. Samme dag som Stortinget hadde bekreftet forhandlingslinjen telegraferte han til fangstmannen Hallvard Devold, selv en grønlandsaktivist, som nå var på Grønland, og ba ham foreta en privat okkupasjon av Øst-Grønland. Klokka 5 på ettermiddagen 27. juni var okkupasjonen et faktum, det norske flagget ble heist og området gitt navnet Eirik Raudes Land. Devold hadde samtidig meldt fra om okkupasjonen til de største Oslo-avisene, som brakte nyheten om dette 29. juni. 

Klokka 5 på ettermiddagen 27. juni var okkupasjonen et faktum, det norske flagget ble heist og området gitt navnet Eirik Raudes Land.

- Tore Helseth

Regjeringen hadde vært innstilt på å fortsette forhandlingslinjen, som både statsminister og utenriksminister støttet, men det skal ha vært en viss splittelse innad i synet på forhandlinger versus statsrettslig anneksjon. Den borgerlige pressen startet nå en kampanje for å få regjeringen til å godkjenne okkupasjonen, noe arbeiderpressen tok kraftig avstand fra. Grønlandsaktivistene på sin side mobiliserte alt de hadde av støttespillere i det politiske miljøet. Presset på regjeringen økte: en samlet folkerettslig ekspertise som anbefalte anneksjon, en omfattende organisasjons- og agitasjonsvirksomhet fra grønlandsaktivistene og en sterk nasjonalistisk stemningsbølge, gjorde at regjeringen den 10. juli ga etter og enstemmig besluttet å gå til statsrettslig anneksjon (...). (Fure 1996: 130f) Dagen etter anla den danske regjering sak mot Norge ved Den internasjonale domstolen i Haag.

Folkemøtet på Domkirkeodden

Slik stod saken da de tre statsministrene møttes på Hamar. Merkelig nok nevner ikke Hamar Arbeiderblad Grønlandssaken som bakgrunn for dette uvanlige møtet, men skriver derimot: "Møtet er ikke kommet i stand for at den store politikks problemer skal drøftes, men likevel har møtet betydning. Det understreker det gode forhold mellom tre nabofolk. "Alle forsto nok likevel hva avisen siktet til når den fortsatte: "Vi for vår del synes det er særlig velgjørende å se at den danske statsminister komme til folkemøte i Norge nettop nu." (HA 6.9.1931, s.1). Hva var det så statsministrene hadde på hjertet som de ønsket å formidle i denne situasjonen? 

Den svenske statsministeren Carl Gustav Ekman er førstemann ut. Hans tale ble bare kort gjengitt i Hamar Arbeiderblad og virker å ha vært av ganske generell karakter. Han beskriver den vanskelige økonomiske situasjonen de nordiske land står overfor omtaler eksempler på det skandinaviske samarbeidet og hva man har oppnådd med dette. 

Se filmen

Se reportasjefilmen fra møtet i Hamar 1931.

Med Thorvald Stauning var det annerledes. Mandag 7. september hadde Hamar Arbeiderblad funnet fram krigs-typene på førstesiden med overskriften: "Sensasjonell Stauning-tale på Domkirkeodden". Talen er i sin helhet gjengitt i avisen. Det sensasjonelle består i Staunings omtale av Grønlandssaken, men også den danske statsminister talte varmt om de nordiske folks samarbeide, og det man hadde oppnådd med dette. Men mot slutten av talen tar han bladet fra munnen: 

"Jeg finner det beskjemmende for de nordiske folk at Norge og Danmark ikke enedes om i all stillhet å søke voldgiftens vei med det tvistemål der var kommet til å foreligge. I Danmark var det villighet til dette skritt, ennskjønt den danske, prinsipielle opfattelse måtte være den at der ikke var noen sak å føre frem til voldgift. (...) Men det danske folk ønsker ikke å tiltvinge sig samarbeide for enhver pris. Hvis det norske folk kan undvære samarbeide, kan det danske også gjøre det, men vi føler os overbeviste om at der vil opstå situsjoner hvor man vil fortryde at slektledds arbeide for å skape forståelse mellom to folk blev lagt øde – hensiktsløst ubegrunnet."

Hamar Arbeiderblad avslutter: "Talen blev forøvrig mottatt med stort bifall og etterfulgtes av ‘Der er et yndigt Land’."  

Den norske statsminister Peder Kolstad avslutter folkemøtet. Hamar Arbeiderblad gjengir talen tirsdag 8. september under overskriften "Statsminister Kolstad svarer Stauning. Mener at Grønlandsaffæren var et tegn på norsk kulturell modenhet." Kolstad bruker unionsoppløsningen i 1905 som kontekst for sin tale: "Opgjøret har ingen giftstoffer efterlatt sig i noen av landene. Svensker og nordmenn står i dag frie overfor hverandre. Gjør dansker og nordmenn det samme? Jeg betenker mig ikke på å svare: Nei!" Unionsoppgjøret i 1814 står ifølge Kolstad i veien for det, og da særlig tapet av landområdene i Vesterhavet, som Norge mistet i dette oppgjøret. Kolstad kaller dette et norsk kompleks og henviser faktisk til psykoanalysen for å forklare Norges handlemåte i Grønlandssaken. "Men", lover han, "vi skal fri oss fra våre komplekser gjennom Domstolen i Haag: 

Vi blir efter Haag like fri overfor danskene som vi efter 1905 har vært frie overfor svenskene. Vi blir det fordi vi ved det fredelige oppgjør i Haag blir befriet fra komplekset." Haagerprosessen blir – for fremdeles å holde oss i tidens aller aktuelleste uttrykksmåte – historiens første tilfelle av nasjonal psykoanalyse – liksom det som skjedde i 1905 altså var historiens første ublodige revolusjon.

Svensker og nordmenn står i dag frie overfor hverandre. Gjør dansker og nordmenn det samme? Jeg betenker mig ikke på å svare: Nei!

- Peder Kolstad, norsk statsminister

At Norge i disse tilfellene har valgt forhandlingens vei holder han fram som eksempler på det han kaller norsk ‘kulturell modenhet’. Talen ble ifølge Hamar Arbeiderblad "mottatt med stort bifall og etterfulgtes av 'Ja, vi elsker'."

Man kan absolutt spørre seg om graden av norsk "kulturell modenhet" i dette tilfellet. I juli 1931 hadde jo Norge og Danmark vært enige om å legge grønlandssaken fram for domstolen i Haag. Likevel anerkjente Kolstads regjering den private okkupasjonen. Ishavsrådet ga heller ikke opp kampen, men fortsatte sin virksomhet og fikk finansiering til flere vitenskapelige grønlandsekspedisjoner både i 1931 og 1932. Alt dette for å styrke Norges posisjon i de pågående drøftinger i Haag. 

Dommen

5. april 1933 falt dommen i Haag. Norge tapte på alle punkter. En måned tidligere hadde Kolstads bondepartiregjering gått av, ikke på grunn av Grønlandssaken, og venstremannen Johan Ludwig Mowinckel hadde overtatt som statsminister. Han hadde hele tiden vært motstander av okkupasjon og tok nå et oppgjør med det som hadde skjedd. 3. juli 1933 ble utenrikskomiteens innstilling vedrørende Grønlandssaken behandlet i Stortinget. Den var svært kritisk, ikke minst til Ishavsrådets rolle, men også til folkeretts¬ekspertene, de juridisk sakkyndige og delegasjonen som hadde ført saken for Norge i Haag. Men viktigst var komiteens oppgjør med de ukonstitusjonelle tendensene saken hadde avslørt: "komiteen har funnet det avgjørende viktig å gjøre sitt til at det man har opplevd i disse år aldri må gjenta sig. Det må helt utelukkes at viktige avgjørelser rives ut av de ansvarlige myndigheters hånd, at løs agitasjon trer istedenfor rolig overveielse og saklig drøftelse, og at det handles bak Stortingets rygg." (gjengitt i Fure 1996 131). Innstillingen ble vedtatt med 114 mot 29 stemmer. 


Kilder:

Drivenes, Einar-Arne (2004) Ishavsimperialisme. I: Norsk polarhistorie 2 - Vitenskapene. Oslo: Gyldendal.

Fure, Odd-Bjørn (1996) Mellomkrigstid 1920-1940. Norsk utenrikspolitikks historie. B. 3. Oslo: Universitetsforlaget.

Furre, Berge (1993) Norsk historie 1905-1990. Vårt hundreår. Det norske samlaget.

Hamar Arbeiderblad, 5.-10. september 1931 (https://www.nb.no/search?mediatype=aviser)

 


Tore Helseth | 29. august 2024

Av Tore Helseth, professor i film- och tv-vetenskap, Högskolan i Lillehammer

Denna artikel är en del av temat 'Kampen om Östgrönland' och kan läsas på danska, norska, svenska och grönländska. Temat är en del av 'Norden på film', ett samarbete mellan skandinaviska filminstitutioner.

Söndagen den 6 september 1931 anlände Danmarks, Sveriges och Norges statsministrar till Hamar för att delta i ett offentligt möte på Domkirkeodden. Platsen i sig var symboliskt viktig. Domkyrkan som en gång stod här lämnades i ruiner under sjuårskriget mellan Danmark-Norge och Sverige (1563-70), då svenskarna 1567 ockuperade stora delar av Östnorge och brände ner flera norska städer, bland annat Hamar. Här brann även domkyrkan ner och återuppbyggdes aldrig. Platsen har därefter blivit ett populärt friluftsområde för befolkningen i Hamar och en plats där man ofta anordnar folkfester och möten. Nu blev den återigen skådeplats för en konflikt mellan de nordiska länderna.

Tusentals människor tog sig hit på söndagen för att höra vad Carl Gustav Ekman (S), Thorvald Stauning (DK) och Peder Kolstad (N) hade att säga om läget och relationerna mellan de nordiska länderna. Initiativtagare till mötet var Oplandenes Presseforening med tidningsmannen och politikern Erling Bühring-Dehli i spetsen. Det var också han som hälsade de tre statsministrarna välkomna.

Se reportagefilmen från det historiska mötet mellan de skandinaviska statsministrarna i Hamar 1931. Filmen har svenska mellantexter och valfri textning på originalspråket. Läs mer om filmen här. 

De stora ekonomiska problem som depressionen medfört för de nordiska länderna var en viktig utgångspunkt för mötet, men det var även viktigt att diskutera vilka åtgärder de tre länderna kunde vidta tillsammans i denna svåra situation. Detta gavs bred spaltplats i norska, danska och svenska tidningar och inte minst i Hamar Arbeiderblad (HA), som ordagrant återgav och kommenterade statsministrarnas tal. Talen filmades och enligt HA ”sändes de över hela Skandinavien”. Med andra ord var intresset stort och mediebevakningen så bred att man kan tala om en ”medietillställning”. 

Filmen är också ett intressant exempel på ett mycket tidigt filmreportage med synkront ljud. Vecko- och nyhetsfilmer var oftast stumma vid den här tiden. Läs mer om mediebevakningen av statsministerns möte i Lars-Martin Sørensens artikel.

GRÖNLANDSFRÅGAN

Det är inte förvånande att intresset var så stort. Bara två månader tidigare, den 10 juli, hade den norska regeringen juridiskt annekterat (ockuperat) Östgrönland. Under hela 1920-talet hade det funnits en rivalitet mellan Danmark och Norge på Grönland, men hur kunde det ändå gå så långt som till en ockupation?

För att förstå detta måste vi se tillbaka på den dansk-norska unionen, upplösningen av unionen 1814 och de nationella ”trauman” som kan kopplas till detta. Det fanns en utbredd uppfattning att Norge hade blivit orättvist behandlat i denna uppgörelse. Särskilt den danska annekteringen av Island, Färöarna och Grönland, som hade varit en del av det så kallade norska samväldet sedan de koloniserades av norska sjömän på medeltiden, var en öm punkt i det norska nationella medvetandet. Men den dansk-norska konflikt som uppstod under 1920-talet hade även ekonomiska motiv.

Östgrönland hade traditionellt varit ett område för norsk säljakt. Officiellt hade Norge inga invändningar mot dansk överhöghet på Grönland, så länge man värnade om norska affärsintressen. Detta kom emellertid att ändra sig när danskarna ville spärra av kustområdena för utländska fartyg.

Förvisningen av norska jaktfartyg från Östgrönland skapade en stark anti-dansk stämning i Norge och utgjorde en grogrund för etableringen av nationalistiskt inriktade organisationer med norsk suveränitet över Östgrönland som mål. Norges Grönlandslag var en central aktör i detta sammanhang, en organisation som enligt historikern Odd-Bjørn Fure ”dominerades av personer med en antiparlamentarisk och högerauktoritär inriktning” (Fure 1996: 125). I många sammanhang blev nationella motiv nu lika viktiga som ekonomiska, kanske till och med viktigare. När de båda länderna inledde förhandlingar om jakträttigheter 1923 var Norge till exempel inte längre berett att erkänna Danmarks suveränitet över Östgrönland, även om man där skulle värna om norska handelsintressen. 1924 nådde man emellertid fram till ett avtal som gav båda parter lika rättigheter till kommersiell verksamhet (Fure 1996:121).  

Generellt ökade intresset för den kommersiella betydelsen av områdena i Arktis under 1920-talet, vilket ledde till att de successivt delades upp och underställdes de nationer som gränsade till detta vidsträckta område. Svalbard blev till exempel underlagt norsk överhöghet 1920 genom Svalbardtraktatet, och 1929 annekterade Norge ön Jan Mayen i Norska havet norr om Island. Norge gjorde också territoriella anspråk i Antarktis, främst på grund av den industriella valfångsten i vilken Norge var en stor aktör. Grönlandsfrågan ingick också som en del av detta. Detta kan ses som en intressant parallell till dagens situation, där klimatförändringarna har gjort Arktis alltmer tillgängligt, vilket har ökat områdets strategiska och ekonomiska betydelse. 

Den ökade aktiviteten i Arktis ledde till upprättandet av nya kontor och institutioner som skulle hantera de många ärenden som uppstod. Utrikesdepartementet fick ett nytt arktiskt/antarktiskt kontor, och 1928 beslutade norska Stortinget att inrätta Norges forskningscenter för Svalbard och Ishavet (NSIU) och Norges råd för Svalbard och Ishavet (Ishavsrådet). I många fall befolkades dessa nya institutioner av personer med nära kopplingar till Norges Grönlandslag. NISU:s verksamhet fick snabbt en aktivistisk karaktär som syftade till att främja norska intressen på Östgrönland. Strategin var att stödja norska anspråk på suveränitet genom en aktiv närvaro, omfattande affärsverksamhet och betydande vetenskapliga insatser. 

Danmarks svar på den upptrappade norska aktiviteten var en omfattande förstärkning av den egna närvaron genom liknande expeditioner. Konflikten eskalerade när en dansk expeditionsledare fick polisiära befogenheter över hela området. Norges svar var att göra detsamma. I mars 1931 diskuterade det norska Stortingets utrikesutskott den tillspetsade situationen. Det rådde tvärpolitisk enighet om att söka kompromisser genom fortsatta förhandlingar för att undvika att frågan skulle behöva tas upp i den internationella domstolen i Haag. I maj 1931 skedde ett regeringsskifte i Norge med Peder Kolstad från Bondepartiet som ny statsminister. Kolstad fortsatte förhandlingslinjen, men motsättningarna visade sig vara oöverstigliga och regeringen blev till slut tvungen att gå med på att lösa konflikten vid Internationella domstolen i Haag, vilket Stortinget accepterade vid ett slutet sammanträde den 24 juni 1931 (Fure 1996: 130).

Samtidigt pågick en omfattande utomparlamentarisk aktivitet för att få till stånd en norsk annektering av Östgrönland. Ledningen för Norges Grønlandslag spelade en avgörande roll i detta sammanhang, tillsammans med ledningen för Arktiska rådet (NSIU), som nu arbetade för en privat ockupation av Östgrönland. Denna villighet att ockupera stod i direkt konflikt med den förhandlingslinje som regeringen hade förespråkat och som hade fått fullt stöd av Stortinget vid mötet den 24 juni. 

Chefen för Arktiska rådet, Gustav Smedal, tog nu saken i egna händer. Samma dag som Stortinget hade bekräftat förhandlingslinjen telegraferade han till fångstmannen Hallvard Devold, som själv var grönlandsaktivist och nu befann sig på Grönland, och bad honom att genomföra en privat ockupation av Östgrönland. Klockan fem på eftermiddagen den 27 juni var ockupationen ett faktum, den norska flaggan hissades och området fick namnet Eirik Raudes Land. Samtidigt informerade Devold de stora tidningarna i Oslo om ockupationen och nyheten publicerades den 29 juni. 

Klockan fem på eftermiddagen den 27 juni var ockupationen ett faktum, den norska flaggan hissades och området fick namnet Eirik Raudes Land.

- Tore Helseth

Regeringen hade varit beredd att fortsätta förhandlingslinjen, som både statsministern och utrikesministern stödde, men det ska ha funnits en viss intern splittring i frågan om förhandlingar kontra statsrättslig annektering. Den borgerliga pressen inledde nu en kampanj för att få regeringen att godkänna ockupationen, vilket arbetarpressen starkt motsatte sig. Grönlandsaktivisterna mobiliserade å andra sidan alla sina anhängare i den politiska miljön. Trycket på regeringen ökade: en samlad folkrättslig expertis som rekommenderade annektering, omfattande organisations- och agitationsverksamhet från Grönlandsaktivisterna och en stark nationalistisk våg gjorde att regeringen den 10 juli gav med sig och enhälligt beslutade att gå vidare med en statsrättslig annektering (...). (Fure 1996: 130f) Dagen därpå lämnade den danska regeringen in en stämningsansökan mot Norge till Internationella domstolen i Haag.

FOLKMÖTET PÅ DOMKIRKEODDEN

Detta var alltså verkligheten när de tre statsministrarna möttes i Hamar. Märkligt nog nämner Hamar Arbeiderblad inte Grönlandsfrågan som bakomliggande orsak till detta ovanliga möte, utan skriver i stället: ”Mötet anordnades inte för att diskutera storpolitiska problem, men det är ändå betydelsefullt. Det understryker den goda relationen mellan tre grannländer.” Alla förstod nog ändå vad tidningen syftade på när den fortsatte: ”För vår del tycker vi att det är särskilt glädjande att se den danske statsministern på ett folkmöte i Norge just nu.” (HA 6 september 1931, s.1). Vad hade då statsministrarna på hjärtat som de ville förmedla i den här situationen? 

Sveriges statsminister Carl Gustav Ekman var den förste som tog till orda. Hans tal återgavs endast kortfattat i Hamar Arbeiderblad och tycks ha varit av ganska allmän karaktär. Han beskriver den svåra ekonomiska situation som de nordiska länderna befinner sig i och tar upp exempel på skandinaviskt samarbete och resultaten av detta. 

Se filmen

Se reportagefilmen från mötet i Hamar 1931. 

När det gäller Thorvald Stauning var läget ett annat. Måndagen den 7 september presenterade tidningen Hamar Arbeiderblad med krigstidens typsnitt på sin förstasida denna rubrik: ”Sensationellt Stauning-tal på Domkirkeodden.” Talet återges i sin helhet i tidningen. Det sensationella ligger i Staunings omnämnande av Grönlandsfrågan, men den danske statsministern talade också varmt om det nordiska samarbetet och resultaten av detta. Men mot slutet av sitt tal talar han klarspråk: 

”Jag tycker att det är skamligt för de nordiska folken att Norge och Danmark inte kommit överens om att i lugn och ro söka skiljedom i den tvist som hade uppstått. I Danmark var man villig att ta detta steg, även om den danska principiella uppfattningen var att det inte fanns något ärende att föra till skiljedom (...) Men det danska folket vill inte framtvinga samarbete till vilket pris som helst. Om det norska folket kan klara sig utan samarbetet, kan det danska också göra det, men vi känner oss övertygade om att det kommer att uppstå situationer då man kommer att beklaga att man övergav släktleds ansträngningar att skapa förståelse mellan två folk ‒ meningslöst ogrundat.”

Hamar Arbeiderblad avslutar: ”Talet mottogs med stora applåder och följdes av 'Der er et yndigt Land'.”  

Norges statsminister Peder Kolstad avslutade folkmötet. Hamar Arbeiderblad återgav talet tisdagen den 8 september under överskriften ”Statsminister Kolstad svarar Stauning. Tycker att Grönlandsfrågan var ett tecken på norsk kulturell mognad.” Kolstad använde unionsupplösningen 1905 som kontext för sitt tal: ”Uppgörelsen har inte efterlämnat gift i något av länderna. I dag står svenskar och norrmän överför varandra som fria folk. Gör danskar och norrmän detsamma? Jag tvekar inte att svara: Nej!” Enligt Kolstad utgör unionsuppgörelsen 1814 ett hinder för detta, särskilt förlusten av landområden i Nordsjön, som Norge förlorade i samband med denna uppgörelse. Kolstad kallar detta för ett norskt komplex och hänvisar faktiskt till psykoanalys för att förklara Norges agerande i Grönlandsfrågan. ”Men,” lovar han, ”vi kommer att frigöra oss från våra komplex genom domstolen i Haag:

Efter Haag kommer vi att bli lika fria från danskarna som vi har varit från svenskarna sedan 1905. Det blir vi för att den fredliga uppgörelsen i Haag kommer att befria oss från komplexen.” Haagprocessen blir ‒ för att använda den tidens mest aktuella språkbruk ‒ historiens första exempel på nationell psykoanalys ‒ på samma sätt som det som inträffade 1905 var historiens första oblodiga revolution.

I dag står svenskar och norrmän överför varandra som fria folk. Gör danskar och norrmän detsamma? Jag tvekar inte att svara: Nej!”

- Peder Kolstad, norsk statsminister

Att Norge i dessa fall valde förhandlingsvägen lyfte Statsminister Kolstad fram som exempel på vad han kallar norsk ”kulturell mognad”. Enligt Hamar Arbeiderblad mottogs talet ”med stora applåder och följdes av 'Ja, vi elsker'.”

Man kan förvisso ifrågasätta graden av norsk ”kulturell mognad” i det här fallet. I juli 1931 hade Norge och Danmark enats om att överlämna Grönlandsfrågan till domstolen i Haag. Trots detta erkände Kolstads regering den privata ockupationen. Arktiska rådet ville inte heller ge upp kampen, utan fortsatte sin verksamhet och fick medel till flera vetenskapliga expeditioner till Grönland både 1931 och 1932. Allt detta gjordes för att stärka Norges ställning i de pågående diskussionerna i Haag. 

DOMEN

Den 5 april 1933 avkunnades domen i Haag. Norge förlorade på samtliga punkter. En månad tidigare hade Kolstads bondepartiregering avgått, inte på grund av Grönlandsfrågan, och den vänsterorienterade Johan Ludwig Mowinckel hade tagit över som statsminister. Han hade alltid varit motståndare till ockupationen och tog nu ställning till det som hänt. Den 3 juli 1933 behandlades utrikesutskottets betänkande om Grönlandsfrågan i Stortinget. Utskottet var mycket kritiskt, inte minst till Arktiska rådets roll, men också till folkrättsexperterna, juristerna och den delegation som hade fört Norges talan i Haag. Viktigast av allt var ändå att utskottet kritiserade de grundlagsstridiga tendenser som målet hade avslöjat: ”Utskottet har funnit det ytterst angeläget att göra sitt för att det som har hänt under de senaste åren aldrig får upprepas. Det måste vara fullständigt uteslutet att viktiga beslut rycks ur händerna på de ansvariga myndigheterna, att lös agitation ersätter lugna avvägningar och saklig diskussion och att åtgärder vidtas bakom Stortingets rygg.” (citerat i Fure 1996 131). Rekommendationen godkändes med 114 röster mot 29. 

KÄLLOR:

Drivenes, Einar-Arne (2004) Ishavsimperialisme. I: Norsk polarhistorie 2 ‒ Vitenskapene. Oslo: Gyldendal.

Fure, Odd-Bjørn (1996) Mellomkrigstid 1920-1940. Norsk utenrikspolitikks historie. B. 3. Oslo: Universitetsforlaget.

Furre, Berge (1993) Norsk historie 1905-1990. Vårt hundreår. Det norske samlaget.

Hamar Arbeiderblad, 5.-10. september 1931 (https://www.nb.no/search?mediatype=aviser)

 


Tore Helseth | 29 augusti 2024 

Allattoq Tore Helseth, filmi TV-lu pillugit ilisimatusarfimmi professori, Lillehammer-imi Højskoli. 

Sammisap matuma atuagassartai danskit, norskit, svenskit kiisalu kalaallit oqaasii atorlugit atuarneqarsinnaappput. Skandinaviami filminstitut-it suleqatigiinnerannut atatillugu 'Norden på film'-imut sammisaq akulerussaavoq.

1931-mi sapaammi septembarip 6-anni Danmark-ip, Sverige-p Norge-llu ministeriuneri nuummi oqaluffissaarsuaqarfimmi innuttaasut ataatsimiinnerannut peqataassallutik tikipput. Sumiiffik nammineq assersuutissaqqippoq. Oqaluffissaarsuaq qanga tamaani toqqaveqarsimasoq Nunat Avannarliit ukiuni arfineq-marlunni sorsuunneranni Danmark-Norge ataqatigiillutik Sverige-mut sorsunneranni (1563-70), 1567-imi nunap kangillia-tungaata ilarujussua svenskit tigusaralugulu Norge-mi illoqarfiit arlallit ikuallakkamikkit Hamar ilannguppaat, tassalu aamma Oqaliffissaarsuaq ikuallallugu. Taanna kingorna nappaqqinneqarnikuunngilaq. Tamatuma kingorna illoqannginnersaq Hamar-imi najugallit aasarsiortarfinnaaraat, innuttaasullu katerisimaarnerannut ataatsimiinnerannullu aamma atorneqartarluni. Maannali nuna tamanna kingumut nunat avannarliit akerleriinnerannut naapiffioqqilluni.

Sapaat taanna inuit tuusitilikkaat aggiasimapput pisut pillugit kiisalu nunat avannarliit akornanni pissutsit pillugit Carl Gustav Ekman (S), Thorvald Stauning (DK) kiisalu Peder Kolstad (N) qanoq oqaasissaqarnersut tusarusullugit. Ataatsimiinissaq Oplandenes Presseforening-imit, aviisilerisoq politikerilu Erling Bühring-Dehli salliutillugu sulissutigisaraat. Taassumlumi ministeriunerit pingasut peqataanissaat tikilluaqqusimallugu. 

Skandinaviamiut ministeriunerisa 1931-mi Hammar-imi ataatsimiinnerisa oqaluttuarisaanermut pingaarutillip tusagassiarineqarnerata filmiliarineqarnera takuuk. Filmimi allagarsiussat svenkisut allassimapput kiisalu oqaatsit assigiinngitsut toqqarsinnaasat atorlugit ataatigut allagartalerneqarsinnaallutik. Filmi pillugu annertunerusumik uani atuarit.

Aningaasarsiornikkut  ajutoornersuup aamma nunani avannarlerni nikallunganarseruttornerani pissutsit ataatsimiinnermut pissutaasut ilaatut pingaaruteqarpoq, aammali pissutsit ilungersunarseruttorneranni nunat ataqatigiillutik qanoq iliuuseqarsinnaanerat oqaluuserienqartariaqarluni. Norge-mi, Danmark-imi Sverige-milu aviisinit tamanna malinnaaffigilluarneqarpoq, minnerunngitsumik Hamar Arbeiderblad-imi (HA), tassanimi miniteriunerit oqalugiaataat tamarmik tamakkiisumik naqinneqarput oqaaseqaateqarfigineqarlutillu.  Oqalugiaatit filmiliarineqarput, HA-milu allatat naapertorlugit, filmit ‘Skandinavia tamakkerlugu aallakaatinneqarlutik’. Allatut oqaatigalugu, soqutiginninneq annertoqaaq, tusagassiuutitigullu sutigut tamatigut malinnaaneq pissutigalugit, pisoq ‘tusagassiuutinit aaqqissuussatut’ oqaatigineqarsinnaalluni. 

Filmi aamma tusagassiatut filmiliatut soqutiginaateqarpoq, taanna assit nipillu ingerlaqatigiissillugit saqqummiinerit siulliit ilagimmassuk. Sapaatip akunnikkaarlugit isisinnaartitsisarfiit nutaarsiassanillu filmiliat taamani nalinginnaasumik soqutiginartoqarneq ajoraluarput. Ministeriunerit ataatsimiinerannit Lars-Martin Sørensen-ip atuagassiaa pillugu annertunerusumik atuarit.

KALAALLIT NUNAAT PILLUGU SULIASSAQ

Soqutigineqarnerata annertunerujussua eqqumiigineqarsinnaanngilaq. Qaammatit marlussuit tamatua siorna, juulip 10-anni, Norge-i naalakkersuisut naalagaaffimmi inatsisitigut Tunup (Kalaallit Nunaata kangia) nunasiaatigineqalernissaa akuerisimavaat. 1920-kkut ingerlaneranni Danmark Norge-lu Kalaallit Nunaanni unammillerteriittuarsimapput, taamaakkaluartorli, qanoq ililluni tamanna nunasiaateqalernermik kinguneqarsinnaava?

Tamanna paasiniarlugu Danmark-ip Norge-llu naalagaaffeeqatigiinnerannut utertariaqapugut, kiisalu 1814-imi naalagaaffeqatigiikkunnaarnerinut inuiattullu kingunipilutsitsinerit pissutsinut pissutaaqataasut eqqaallugit. Akerleriinnermi tassani Norge eqqunngitsuliorfigineqarsimasoq amerlaqisut isumaqarput. Ingammik naalagaffeqatigiinnerup nalaani itsarli ukiut akulliit nalaanni Norge-miut imarsiortut nunasiaatigilernikuusaat Island, Savalimmiut Kalaallit Nunaallu Danmark-ip nunasiaatimisut tigummiinnarmagit, tamanna Norge-miut inuiattut misigissusaannut ippinnarpoq. 1920-kkulli ingerlaneranni aningaasaqarnikkut soqutigisat Danmark-ip Norge-llu isumaqatigiinnginnerannut aamma pissutaapput.

Ileqqutoqqat naapertorlugit Norge-miut Tunu puisinniarfigisarnikuuaat. Danmark-ip Kalaallit Nunaanni qullersaatitaanera Norge-p ajorinngikkaluarpaa, Norge-miut inuussutissarsiornikkut soqutigisaat innarlerneqanngippata. Nunalli allat umiarsuaasa sineriammit mattunneqarnissaat Danmark-ip piumasarilermagu tamanna allanngorluinnarpoq. 

Norge-miut angallataasa Tunumut tikeqqusaajunnaarnerat Norge-mi danskinut annertuumik akerliunermik kinguneqarpoq, Tunumilu Norge-p qullersaaffeqalernissaa anguniarlugu inuiaqatigiissutsimik pingaartitsivallaartut kattuffeqalernerannut tamanna aamma pissutaalluni. Tassani Norges Grønlandslag / Norge-p Kalaallit Nunaat pillugu peqatigiiffia qitiusumik inissisimavoq, - oqaluttuarisaanermik ilisimasallip Odd-Bjørn Fure-p oqaasii naapertorlugit kattuffiup ilaasortai amerlanerit tassaapput "inatsisartoqarnermut akerliusut talerperliuniallu naalakkersuerusuttut." (Fure 1996: 125). Sorpassuartigut naalagaffiit immikkut anguniagaattut aningaasaqarnermut tunngasut pingaatigilerput, ilami immaqaluunniit pingaarnerulerlutik. Nunat taakkua marluk 1923-mi piniarsinnaatitaaneq pillugu isumaqatigiinnialermata assersuutigalugu Danmark-ip Tunumi oqartussaanera Norge-p akueriumajunnaarpaa, naak Norge-miut inuussutissarsiornikkut oqutigisaat akornuserneqanngikkaluartut. 1924-mi utaqqiisaasumik isumaqatigiinnikkut nunat taakkua marluk assigiimmik inuussutissarsiorsinnaatisaalerput. (Fure 1996:121).  

1920-kkunni Issittumi inuussutissarsiorsinnaanerup pingaarnerujartuinnarnera soqutigineqaraluttuinnarpoq, naalagaaffiillu tassunga nunarujussuarmut killeqarfillit tamarmik imikkoortitilerlutik. Assersuutigalugu Svalbardtraktaten aqqutigalugu Svalbard 1920-mi Norge-p oqartussaaffigilerpaa, 1929-ilu Island-ip avannaani Norge-p imartaaniittoq Jan Mayen Norge-p nunasiaatitaaralugu. Issittumi Kujallermi aamma Norge nunasiaateqarnissaminik piumasaqaateqarpoq, Norge-mi annertuumik arfanniartuummat suliffissuaqarfittut arfanniarnerup ingerlanneqarnera pingaartinneqarpoq. Tamatumunnga aamma Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinneq attuumassuteqarpoq. Tassani soqutiginartutut takusinnaavarput tamanna ullutsinni pissutsinut sanilliunneqarsinnaasoq, maannakkulli silaannaap kissakkiartornera pissutigalugu Issittoq tikikkuminarnerulerlunilu sumiiffia pissutigalugu aningaasaqarnikkullu pingaaruteqarnerujartuinnarmat. 

Issittumi susassaqarnerujartuinnarnerup kinguneranik allaffiit ingerlatsiviillu pilersissorneqarput, tamakkua suliassartaat pisortatigoortumik naatsorneqarsinnaaqqullugit. Nunanut allanut naalakkersuisoqarfik nutaamik issittumut/issittumut kujallermut tunngasumik allaffittaarpoq, 1928-milu Stortinget aalajangerpoq Norges Svalbard- og Ishavsundersøkelser (NSIU)/ Svalbard kiisalu Sikuijuitsup imartaa pillugit Norge-p siunnersuisoqarfia pilersinneqassasoq. Ingerlatsiviit tamakkua amerlasuutigut Norge-p Kalaallit Nunaat pillugu peqatigiiffianut qanittumik attavilinnik inuttalersorneqarput. Ingerlatsivik NISU piaartumik Tunumi Norge-miut soqutigisaannik annertusaaniarpalaartumik ingerlatsilerpoq. Periusissatut pilersaarutaavoq, Norge-p oqartussaasunngornissaanut pissutissaasinnaasut aallunnissaat, tassa inuttaqartittuaannarneratigut kiisalu annertuumik inuussutissarsiorfigineratigut ilisimatusarnikkullu annertuumik suliaqarfigineratigut. 

Norge-miut sussaqarfimminnik annertusaanerat akiniarlugu Danmark-ip aamma inuit amerlisarlugillu ilisimasassarsiornerit amerlisarpai. Akerleriinneq sakkortusiallappoq, danskit ilisimasassarsiornermut pisortaat sumiiffimmi tamani politiitut pisinnaatitaaffilerneqarmat. Norge akiniaalluni aamma taamatut iliorpoq. Pissutsit najummassimanarsiartornerat 1931-mi marts-imi Norge-mi Storting-imi nunanut allanut ataatsimiititaliami eqqartorneqarpoq. Tassani politikkikkut illua-tungeriit isumaqatigiipput, isumaqatigiinniarnikkut naapeqatigiinniartoqassasoq, taamatut pissutsit Haag-imi Nunat Tamat Eqqartuussiviannut suliassanngortinneqarnissaat pinngitsoorneqarsinnaammat. 1931-mi maajimi Noge-mi naalakkersuisut paarlammata Bondepartiimeersoq Peder Kolstad ministeriuninngorpoq. Kolstad-ip isumaqatiginninniarneq ingerlateqikkaluarpaa, akerleriinnerilli qaangerneqarsinnaanngimmata naggataatigut akerleriinneq Haag-imi eqqartuussivimmut suliassanngortinneqassasoq naalakkersuisut isumaqatigiissutigaat, tamanna 1931-mi juunip 24-anni matoqqasumik Storting-imi ataatsimiinnermi isumaqatigiissutigineqarpoq. (Fure 1996: 130)

Taakkua pineranni, naalakkersuisoqarfiit avataasigut Tunup Norge-mit nunasiaatigineqalernissaa annertuumik sunniiniaatigineqarpoq. Tassani Norge-mi Kalaallit Nunaat pillugu peqatigiiffimmi/Norges Grønlandslag siulersuisut Sikuijuitsoq pillugu siunnersuisoqarfimmi (NSIU) siulersuisut peqatigalugit qitiusumik inissisimapput, taakkualu maanna sulissutigilerpaat inuinnarnit Tunup tiguarneqarnissaa. Taamatut tiguaaniarneq naalakkersuisut juunip 24-anni Storting-imi tamanit isumaqatigiissutigineqartumik aalajangigaat naapertorlugu, isumaqatiginninniarnikkut aaqqiissuteqarnissamik anguniagaannut akerliulluinnarpoq. 

Ishavsrådet-ip siulersuisua, Gustav Smedal, taava nammineerluni suliniuteqalerpoq. Ulloq taannarpiaq isumaqatiginninniarnissamut Storting-ip akuersissutigimmagu taanna piniartumut Hallvard Devold-imut, Kalaallit Nunaanniittumut, namminerlu Kalaallit Nunaat pillugu suliniuteqaqataasumut telegram-erpoq, qinnuigalugu inuinnartut Tunu tiguaqqullugu. Juunip 27-anni nalunaaqutaq ualikkut tallimanut tiguaaneq piviusunngorpoq, Norge-llu erfalasua amuneqarluni nuna taaguuserneqarpoq Eirik Raudes Land. Tiguaaneq Devold-ip Oslo-mi aviisinut annernut nalunaarutigisimavaa, tamannalu juunip 29-anni saqqummerluni. 

Juunip 27-anni nalunaaqutaq ualikkut tallimanut tiguaaneq piviusunngorpoq, Norge-llu erfalasua amuneqarluni nuna taaguuserneqarpoq Eirik Raudes Land.

- Tore Helseth

Isumaqatiginninniaannarnissaq naalakkersuisut ingerlatiinnarsinnaangaluarpaat, tamannalumi ministerunerup nunanullu allanut ministerip tapersersorpaat, isumaqatiginninniarnikkulli anguniagaq naalagaaffittulluunniit inatsisitigut nunasiaateqalernissaq isumaqatigiinngisssutigineqarpoq. Talerperliuniat tusagassiuutaanni taava tiguaanermut naalakkersuisut akuerseqqusiinnarlutik allagaqartalerput, tamannali sulisartut tusagassiorfiinit isumaqatigineqanngilluinnarpoq. Kalaallit Nunaalli pillugu suliniuteqartut politikerit akornanni tapersortigisinnaasatik tamaasa atorluarniarsaraat. Naalakkersuisut tatisimaneqarnerat annertusiartorpoq: innuttaasut piginnaatitaaffiinut immikkut ilisimasallit nunasiaateqalernissaq innersuutigaat, Kalaallit Nunaat pillugu annertuumik suliniaqatigiit kattuffilersorlutik sunniiniaqatigiipput kiisalu inuiaassutsimik ingasaassillutik pingaartitsisut amerliartuinnarlutik, taamaammallu juulip 10-anni naalakkersuisut isumaqatigiillutik aalajangiiginnarput naalagaaffittut nunasiaateqarlernissaq akuersaarlugu (...). (Fure 1996: 130f) Aqagukkut Danmark-ip tamanna Haag-imi Nunat Tamat Eqqartuussiviannut suliassanngortillugu Norge unnerluutigaa.

NUUMMI OQALUFFISSAARSUAQARFIMMI INUIAAT ATAATSIMIINNERAT

Ministeriunerit pingasut taakkua Hamar-imi naapimmata pissutsit taama inissisimapput. Eqqumiiginarsinnaavoq Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinneq ataatsimiinnermut nalinginnaanngitsumut pissutaasoq Hamar Arbeiderblad-imi allaaserineqanngilaq, akerlianilli allallutik: "Politikkikkut ajornartorsiutit annertuut eqqartorniarlugit ataatsimiinneq aaqqissuunneqarnikuunngilaq, taamaattorli naapinneq pingaaruteqarluni. Sanileriit pingasut akornanni pissutsit ajunnginnerat tamatuma naqissuserpaa. " Taamaakkaluartoq aviisimi suna oqaatiginiarneqarnersoq atuartartut paasisimassavaat aviisi imatut allammat: "Danmark-imi ministeriunerup maannakkorpiaq Norge-mi inuiaat ataatsimiinnerannut peqataammat iluarusuutigaarput." (HA 6.9.1931, s.1). Pissutsit taama itsillugit taava ministeriunerit suut oqaatigerisunnerpaat? 

Sverige-mi ministeriuneq Carl Gustav Ekman siulliulluni oqalugiarpoq. Taassuma oqalugiaataa naatsuinnarmik Hamar Arbeiderblad-imi ilanngunneqarpoq, oqaatigisaalu nalinginnaasimarpasillutik. Nunani avannarlerni aningaasaqarnikkut ilungersunartorsiorneq taassuma eqqartorpaa kiisalu skandinaviamiut suleqatigiinnerannut assersuutit sullu angusarineqarnersut eqqaallugit. 

FILMI TAKUUK

1931-mi Hamar-imi ataatsimiinnerup tusagassiaralugu filmiliarineqarnera takuuk.

Thorvald Stauning-imut atatillugu allaanerujussuuvoq. Ataasinngornermi septembarip 7-anni Hamar Arbeiderblad-ip quppernermi siullermi naqinnerit sorsunneq sammineqartillugu atorneqartartut qulequttami atorpaat: "Nuummi oqaluffissaarsuaqarfimmi Stauning-ip oqalugiaataa tupaallannartoq". Oqalugiaataa tamakkerlugu aviisimi naqinneqarsimavoq. Tupaallannaqutaa tassa Stauning-ip Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinneq eqqaammagu taamaattorli aamma nunat avannarliit suleqaatigiinnerat nersualaarlugu angusarinikuusat eqqartorpai. Oqalugiaammili naalernerani isertuaqiunnaarpoq: 

Norge-p Danmark-illu isumaqatigiinngissuteqalernerminni eqqissillutik isumaqatigiinniaqatigiissinnaannginnerat inuiannut nunani avannarlermiunut pakatsinarsoraara. Danmark-imi tunngaviusumik isumaqaratta isumaqatigiinniartariaqarata. (...) Danmark-imili inuiaat pinngitsaaliissummik suleqateqarusunngilaq, qanorluunniit akeqaraluarpat. Norge-miut suleqatigiinnissaq soqutiginngippassuk danskit aamma soqutigisariaqanngilaat, kisianni isumaqarluinnarpugut inuiaat marluk paaseqatigiinnerunissaannut akornutaasumik pissutsit ilippata, kinguaariit suliaat peqqissimissutaassapput – siunertaqanngitsumik tunngavissaqanngitsumik.

Hamar Arbeiderblad naggasiivoq: "Oqalugiaat ersaattaaterujussuarneqarpoq naggasiullugulu ‘Der er et yndigt Land’" erinarsorneqarluni.  

Norge-mi ministeriunerup Peder Kolstad-ip inuiaat ataatsimiinnerat naggaserpaa. Marlunngornermi septembarip 8-nni taassuma oqalugiaataa Hamar Arbeiderblad-ip naqippaa qulequtserlugu "Ministeriunerup Kolstad-ip Stauning akissuteqarfigaa. Taanna isumaqarpoq Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinnerup takutikkaa Norge kulturikkut inerissimasoq. "Kolstad-ip oqalugiarnermini 1905-imi naalagaaffeqatigiikkunnaarneq aallaavigaa: "Akerleriinneq nunat arlaannulluunniit toqunartunik qimatsiffiginerannik kinguneqanngilaq. Svenskit norskillu ullumikkut immikkoorlutik kiffaanngissuseqarput. Danskit norskillu aamma taamatut inissisimappat? Eqqarsariarnangaluunniit akissaanga: Naamik!" 1814-imi naalagaaffeqatigiikkunnaarneq Kolstad-ip oqaasii naapertorlugit tamatumunnga akornutaavoq, ingammik avissaarnermi Vesterhavet-imi nunaminertat Norge-p annaammagit. Tamanna Norge-miut imminnut nikangalutik akornutaattut Kolstad-ip taavaa kiisalu Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinnermi Norge-p periusaa nassuiarniarlugu tarnikkut misissueqqissaarnermut tunngasut ilaartuutigalugit. Taannali neriorsuivoq, Haag-imi eqqartuussivik aqqutigalugu imitsinnut nikangaluta akornuterput qaangissavarput: 

Haag-ip kingorna danskiniit kiffaanngissuseqalissaagut 1905-ip kingorna svenskiniit soorlu kiffaanngissuseqalertugut. Haag-imi eqqissisimasumik aaqqiissuteqarniarnikkut immitsinnut nikanginerput qaangissavarput. Haag-imi suliap ingerlanera – taamani piffissami oqariaatsit atorneqarnerpaat atussagutsigit – oqaluttuarisaanermi naalagaafiup tarnikkut misissorluarnera siulleq – soorlu 1905-imi pisoq oqaluttuarisaanermi siullerpaamik aattaqanngitsumik mumisitsisoqartoq.

Svenskit norskillu ullumikkut immikkoorlutik kiffaanngissuseqarput. Danskit norskillu aamma taamatut inissisimappat? Eqqarsariarnangaluunniit akissaanga: Naamik!

- Peder Kolstad

Pisuni taakkunani Norge-p isumaqatiginninniarnissaq toqqarnikuuaa, tamannalu tassa Norge-miut inuiattut ‘kulturikkut inerissimanerannut’ takussutissatut nittarsaallugu. Hamar Arbeiderblad-ip allagaa naapertorlugu oqalugiaat "ersaattaaterujussuarneqarpoq kingornalu Ja, vi elsker atorneqarluni."

Tamatumunnga atatillugu aperisoqarluarsinnaavoq Norge-miut "kulturikkut inerissimanerat" qanoq annertutiginersoq. 1931-imimi juulimi Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinneq Haag-imi eqqartuussivimmut suliassanngortinneqassasoq Norge-p Danmark-illu isumaqatigiissutigaat. Taamaakkaluartoq inuinnaat nunamik tiguaanissaat Kolstad-ip naalakkersuisusisa akuersaarsimavaat. Sikuijuitsup imartaa akersuutigineqartuarpoq, kiisalu 1931-mi 1932-milu Kalaallit Nunaannut ilisimasassarsiornissat arlallit aningaasaliiffigineqartarlutik. Tamakkua tamarmik ingerlanneqarput Haag-imi Norge-p iluarnerusumik inissisimanissaa annertusarniarlugu. 

EQQARTUUSSISSUT

1933-mi apriilip 5-anni Haag-imi eqqartuussissut aalajangerneqarpoq. Unnerluummi immikkoortuni tamani Norge ajorsarpoq. Qaamat ataaseq tamanna sioqqullugu Kolstad-ip naalakkersuisuutitai bondeparti-meersut tunuarsimapput, Kalaallit Nunaat pillugu akerleriinneq pissutiginagu, venstre-meersorlu Johan Ludwig Mowinckel ministeriuninngorluni. Taanna nunamik tigusarinninnissamut akerliujuarsimavoq maannakkullu pisut aaqqiissutissinnialerlugit. 1933-mi juulip 3-anni nunanut allanut ataatsimiititap innersuussutaa Storting-imi oqallisigineqarpoq. Tamanna assut ilungersunarpoq, minnerunngitsumik siukiujuitsup imartaa pissutigalugu aammali inuit pisinnaatitaaffii pillugit immikkut ilisimasallit, inatsisinik ilisimasallit kiisalu Haag-imut Norge-p aallartitai pissutigalugit. Pingaarnerpaavorli isumaqatigiissutit unioqqutillugit ilioqqajaanerit akerleriinnerup nassatai qulaajakkat ataatsimiititap unitsikkusuppai: "ataatsimiititap pingaartippaa ukiuni taakkunani misiginikuususat kingorna misigineqaqqinngisaannassasut. Oqartussat akisussaasut aalajangigaat illukartinneqassanngillat, eqqissilluni eqqarsarluaqqaarani kiisalu ilisimasat naapertornagit sunniiniartarneq Storting-illu arajutsisinniarneqartarnera unitsinniarneqarluni." (saqqumertoq Fure-mi 1996 131). Innersuutigineqartoq 114-init akuersaarneqarpoq 29-t akerliusut. 

NAJOQQUTARISAT:

Drivenes, Einar-Arne (2004) Ishavsimperialisme. I: Norsk polarhistorie 2 - Vitenskapene. Oslo: Gyldendal.

Fure, Odd-Bjørn (1996) Mellomkrigstid 1920-1940. Norsk utenrikspolitikks historie. B. 3. Oslo: Universitetsforlaget.

Furre, Berge (1993) Norsk historie 1905-1990. Vårt hundreår. Det norske samlaget.

Hamar Arbeiderblad, 5-10. september 1931 (https://www.nb.no/search?mediatype=aviser)

 


Tore Helseth | 29. aggustusi 2024